20190428 Påskens vittnen

Maria Öst


När Jesus för tre år sedan började samla sina lärjungar runt sig, så träffade han på fiskarna Simon och hans bror Andreas, Johannes söner, vid Galileiska sjön. Jesus sa då ”Kom och följ mig. Jag ska göra er till människofiskare.”

De följde med, och den ena av dem, Simon, fick av Jesus namnet Petrus, som betyder klippan, för han skulle bli den klippan som Jesus bygger sin kyrka på. Petrus kom att bli en betydelsefull lärjunge, en av dem som stod Jesus närmst.

 

Han är också en av dem som är bäst på att göra stora, trosvissa, uttalanden om hur stark hans tro är, om hur nära Jesus han är, om hur mycket han är beredd att offra för sin herre.

Petrus var den som sa ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” Petrus var den som sa ”Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet”. Petrus var den som sa ”Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag ska ge mitt liv för dig.”

 

Petrus var också den som, när Jesus blivit fängslad och han får frågan om han var en av Jesu lärjungar, sa  ”Jag förstår inte alls vad du menar”, ”Nej, det gör jag inte”, ”Nej, jag känner inte den där mannen som ni talar om”.

 

Sen dog Jesus. Han blev dödad. Korsfäst. Och Petrus gömmer sig. Han var inte med vid korset, han var inte med vid gravläggningen. Han håller sig borta.

 

Men Jesus besegrar döden. Han uppstår. Han visar sig för Maria från Magdala vid graven, sen för lärjungarna i ett stängt och låst rum, och nu visar han sig för några lärjungar, bland annat för Simon Petrus. De äter fisk och bröd tillsammans på stranden vid Galileiska sjön, som också kallas Gennesarets sjö och Tiberiassjön.

 

Johannesevangeliet 21:15-19

 

Simon, älskar du mig mer än de andra gör?

Simon kan inte längre svara med översvallande ord. Han kan inte lova att ge sitt liv för Jesus. Han kan inte vara fast som berget längre. Han har tre gånger förnekat Jesus när det väl gällde.

Simon kan svara på riktigt nu. Han behöver inte visa upp sig, visa att han är den främste, den trognaste, mest hängivna. Men han kan svara på frågan som Jesus ställer. Älskar du mig? Ja, jag har dig kär.

Johannesevangeliet är skrivet på grekiska. I det grekiska språket finns flera olika ord för att älska, och de har lite olika betydelser.

I den grekiska grundtexten står det att Jesus frågar om Petrus känner oförbehållsam, osjälvisk kärlek, agape, och Petrus svarar att han känner broders- eller vänskapskärlek, filos.

Agapar du mig? Ja, du vet att jag filosar dig.

 

Man skulle kunna tänka sig att Jesus skulle bli sur på Petrus att han inte kunde säga ja, jag agapar dig. Ja, jag älskar dig. Men Jesus blir inte sur, för Jesus känner och älskar Petrus. Kanske vågar Petrus inte använda de största, starkaste orden längre, efter att han gjort det och inte levt upp till dem. Kanske är han inte säker på vem Jesus är längre. Agape är det ordet för den kärlek till och från Gud. Petrus kanske inte vågar tro på att Jesus är Kristus, är Gud.

Men Petrus älskar sin vän Jesus. Han filosar sin vän. Han som han gått med i tre år, som han ätit fisk och bröd vid en lägereld med otaliga gånger. Den Jesus känner han, den Jesus vet han att han älskar. Ja, du vet att jag har dig kär.

 

Då svarar Jesus ”för mina lamm på bete”. Du har ett uppdrag, Petrus. Du vet dehär lammen jag har, de som jag är herde för, dem ska du vara herde för nu.

 

Så frågar Jesus igen ”älskar du mig?” Agapar du mig? ”Ja, herre, du vet att jag älskar dig, att jag filosar dig.”  Jesus säger ”Var en herde för mina får.”

 

Två gånger har nu Jesus frågat om Petrus älskar honom med den kärleken man älskar Gud. Två gånger har Petrus svarat att han älskar Jesus som en vän och broder. Jesus svarar med att ge honom uppdraget att vara herde för sina lamm och sina får.

 

Tredje gången frågar Jesus om Petrus älskar honom, men denna gången frågar Jesus om han älskar honom som en vän och broder. Denna gången frågar Jesus om Petrus filosar honom.

 

Då blir Petrus bedrövad. ”Herre, du vet allt. Du vet att jag älskar dig som en vän och broder.” Det är rimligt att du frågar mig om jag äskar dig som jag älskar Gud, för det vet jag kanske inte ens själv om jag gör. Men att jag älskar dig som en vän och broder, det vet du att jag gör.

 

Tre gånger förnekade Petrus Jesus och tre gånger fick Petrus möjlighet att berätta för Jesus, ansikte mot ansikte, att han älskar honom.

Jesus ger Petrus kallelsen igen. ”För mina får på bete. Följ mig.”

 

Jesus frågar inte tror du på mig som din Gud och frälsare?

Jesus frågar inte är du övertygad om att jag kan gå på vatten, bota sjuka, förlåta synder?

Jesus frågar älskar du mig, har du mig kär?

 

Kärleken är det viktiga. Inte tron som är fast som berget. Inte den intellektuella övertygelsen. Kärleken.

 

I dagens episteltext från första Johannesbrevet 5:3 så står det att ”ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud.” (agape) Och vad är det för bud vi ska hålla? Ja, i Johannesevangeliet 13:34 så ger Jesus lärjungarna ett bud: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra. Alla skall förstå at ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (agape)

 

Simon Petrus är den klippan som Jesus väljer att bygga sin kyrka på, säger han i Matteusevangeliet 16. Och det viktiga i det bygget är kärleken. Kärleken till Jesus, som visar sig i kärleken till människorna. Ni älskar ju mig, så därför ska ni älska varandra. Det är så kyrkan byggs upp. Det är så kyrkan blir Kristi kropp. Det är så kyrkan visar på Guds rike. Genom kärlek till varandra och till Jesus.

 

Påskens vittnen, Simon Petrus och de andra, de älskade varandra och de älskade Jesus. Det var det som la kyrkans grund. Det var genom deras kärlek andra människor fick lära känna Jesus och det var så de kom att älska Jesus. Den kärleken visade sig i att man tog hand om änkan, den faderlöse, invandraren. Det visade sig i att ingen längre var jude eller grek, kvinna eller man, slav eller fri. Det visade sig i att de frambar ett glädjebud för de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda, frihet för de förtryckta.

 

Genom de människornas kärlek lärde ytterligare andra människor känna Jesus och kom att älska Jesus. Så har kyrkan byggts upp sedan den dagen då Petrus fick säga ”du vet att jag har dig kär” till Jesus och Jesus gav honom, och oss, kallelsen: följ mig.

 

När jag började i församlingen sa vi att församlingen bestod av ungefär 350 medlemmar. Nu är vi knappt 340. Jag tror inte att det bara beror på mig. Jag tror inte att det finns en enkel lösning på hur församlingen ska växa, på att fler människor ska kunna lära känna och komma till tro på Jesus i Abrahamsbergskyrkan.

Men Jesus säger att vi ska älska varandra.

När Jesus gav lärjungarna budet att älska varandra, så säger han ”alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Så gör det. Då går vi samma väg som lärjungarna, som påskens första vittnen.

 

För det är det det handlar om. Det är påsken, Jesu död och uppståndelse, vi ska vittna om med vår kärlek.

 

Slutordet i min predikan hämtar jag från Första Johannesbrevet 4:10-11:

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som ett försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud älskat oss så måste vi också älska varandra.

 

Amen

 

****************************

 

Predikan 190414. Abra. Palmsöndagen

Petter Jakobsson


1 Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. 2 Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom.

3 Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. 4 Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: 5 ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” 6 Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. 7 Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. 8 De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

9 En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. 10 Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, 11 eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.

Intåget i Jerusalem

12 Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,

13 tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.” 14 Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: 15 ”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.” 16 (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)


Maria med sin orimligt dyra parfym, sitt hår och sin kärlek. Judas med sitt förnuft och sin korruption. Prästerna med sin beräkning och sin ambition att behålla lugnet som gör dem beredda att mörda för att behålla status quo. Och Jesus som bara ser Maria och Lasarus och kanske folket med palmkvistar mitt i alla denna förvirring och bekräftar och älskar.

Det händer så mycket i dom  här verserna. Det är så många stora berättelser. Och det är som om alltihopa kunde stått i tidningen idag. Alla ingredienserna från en nyhetsvecka. Passion mot förnuft. Den till synes kloke som visar sig vara korrupt. Makt som går över lik. Sammansvärjningar för att behålla makt. Jag ser politiska ledare som är beredda att döda för att bevara lugnet och stabiliteten. Då som nu. Jag ser människor som lyfter fram goda principer, men egentligen bara har egoistiska motiv. Jag ser kritiken mot ”godhetsknarkare”, klimatstrejkare och PK-maffian som får så mycket skit för att de försöker göra något för att världen ska bli bättre. Ingenting har ändrats från den dramatiska veckan i Jerusalem och en vanlig vecka i världen nu. På nåt vis faller alltihop samman och blir bara en enkel princip om kärlek mot egenintresse.

Det jag önskar är att det ljus som Jesus kastar över bibelberättelsen också ska funka i min analys av politik och händelser och konflikter nu. Det jag önskar är att den kärlek och det annorlundaskap som skiner om Jesus i evangelieberättelsen ska få skina på det jag läser i nyheterna. Att vår tolkning av det vi ser omkring oss nu ska få vara påverkad a det vi läser i Johannesevangeliet. Att jag skulle ha ett mentalt sånt där arband som fromma tonåringar har där det står wwjd- what would jesus do – i mitt sätt att möta världen. För verkligheten runt honom är samma som verkligheten runt oss.

Det har varit mycket snack om kristna värderingar de senaste veckorna. Det har liksom blivit ett litet älsklingsord i debatten.

Alla slåss om att ha dom, men ingen kan riktigt säga vad de är -dessa kristna värderingar. Kan man tala om kristna värderingar skiljt från kristen tro? Kan man tala om ett kristet samhälle? Att kristna värderingar har blivit ett politiskt basebollträ eller knogjärn är uppenbart. Men kan man säga något om kristendom för mig högerut eller vänsterut på den traditionella politiska skalan? Jag har följt debatten de senaste veckorna efter att professor Magnus Hagevi på Linnéuniveristetet presenterade sin rapport. Den visar i runda slängar att fler vill ha ett samhälle baserat på kristna värderingar, och att detta sammanfaller med åsikter som vi brukar placera på högersidan av den politiska skalan. Tex så vill människor som inte vill ta emot flyktingar att samhället ska präglas av kristna värderingar.

Men dom som traditionellt kallas kristna – de som går i kyrkan – vill ta emot flyktingar och är lite skeptiska mot kristna värderingar, enligt professor Hagevi.

På nåt vis har kristna värderingar blivit nåt annat än de kristnas värderingar.

Ett antal traditionellt borgerliga personer gör en tolkning av kristna värderingar som att kristendomen inte har något att säga om just någonting, utom om en mycket allmän kärlek till nästan, om gud och saligheten på andra sidan döden. Kyrkan ska hålla sig till det andliga har ett antal högerpolitiker dundrat i veckan. Andra traditionellt borgerliga personer menar att kristendomen visst har något att säga om politiska frågor som abort och det ofödda barnet, om nationers betydelse i historien, om sexualmoral, om barnuppfostran etc. Någon kristet sinnad sverigedemokrat har sagt att kristna värderingar är att ta hand om de som står en närmast.

På vänstersidan känner man sig bestulen på sina kristna värderingar. Man menar att det kristna är något helt annat än patriarkat, nationalism och snäv privatmoral. Man säger att ordet kristen kidnappats av islamofober och nationalister.

Och jag kan absolut förstå den känslan. Jag tycker till och med att jag anar en förskjutning i användandet av ordet ”kristen”. När jag var tonåring var det närmast ett skällsord och i praktiken var det synonymt med frikyrklig eller skällsordet ”frälst”. Så hör jag nästan aldrig ordet nu. Men desto oftare hör jag det i betydelsen ”inte muslim” och det finns en doft av ”traditionellt svenska värderingar”. Ingen kan ju naturligtvis säga vad dessa värderingar skulle vara utöver ytliga kulturella kristna saker som påskris, blonda lucior, fläskkött och respekt för kungen.

Jag blir lika obekväm av social-, krist- och sverige-demokrater som hävdar att deras parti står för den bästa tolkningen av vad kristna värderingar skulle vara. Jag blir obehaglig till mods av prefixen vänster eller höger framför ordet kristen.

För mig finns inga kristna värderingar utanför en tro på den kristne guden. Det är det jag menar när jag säger att jag vill lägga berättelsen om Jesus upp på mitt nyhetsläsande. På min analys. Jag vill vara impregnerad av Jesus när jag tänker dagshändelser.

Det finns goda värderingar på många andra ställen, men de ska inte alla kallas kristna. Jag kommer ju  från en frikyrklig tradition och där är individens personliga relation till Gud och Jesus ALLT. Men det är också en tradition som bygger på att man söker sanningar tillsammans. Man läser tillsammans och man stämmer av och testar det man läst och tror på, i en grupp man har förtroende för. Det som skulle kunna få kallas ”kristet” i mitt liv är föremål för en livslång kamp av strävan och prövande. Det är det som jag innerst inne kämpar med i mitt hjärta. Det som gör livet krångligt för mig. Det som hindrar mig att ge raka svar. Någonstans runt det som vi på frikyrkiska kallar helgelse. Det som förtjänar epitetet ”kristen” är det kristuslika. Det kan aldrig vara en allmän godhetsprincip eller ett allmänt kulturklister som håller ihop en viss nation. Det är aldrig en åsikt.

Samtidigt: Det som förtjänar epitetet kristen är politiskt. Därför att den Jesus som beskrivs i evangelierna var politisk. Att rida in i Jerusalem och utmana alla med makt och svärd och kors och soldater, är politiskt. Jag har full respekt för troende människor som engagerar sig i partipolitik. Men det kristna ryms inte i något parti. Den Jesus jag läst om är gränsöverskridande, oändligt barmhärtig mot det svaga, oändlig skarp mot allt hyckleri och avvisande mot alla maktanspråk som inte bygger på kärlek och ännu mer kärlek. Det är den Jesus som ser Maria mitt i tumultet som jag tror på. Det kristna ryms liksom inte i realpolitiken. All respekt för de som jobbar med realpolitik, men evangeliet kan inte fångas där. Den makthavare som alltid säger sanningar och som konsekvent ställer sig på dennes sida som för tillfället får mest skit eller hamnar underst i den sociala hierarkin, blir kortlivad.

Kristendomen har inte kommit till för att vara en statsbärande religion. Kristendomen har formulerats utanför makten, utanför etablissemanget, under hot och förföljelse och med ett respektfullt avståndstagande gentemot den ”världsliga” makten. Därför fungerar den dåligt som en samhällsbärande värdegrund. Och den är fullständigt opålitlig i förhållande till den som vill orientera sig på en politisk höger-vänsterskala. Det som är kristet måste alltid uppfattas som opålitligt från varje grupp som söker makt och inflytande. För det som är kristet har sin lojalitet till Kristus och den som är svagast. Aldrig mot det egna intresset.

Därför blir vi obekväma när politiker, av vilken färg som helst talar om kristna värderingar. Därför är de flesta kyrkogångare skeptiska till att få namnet på sin tro förknippat med den ena eller andra ideologin. För kristna värderingar är inte ett kulturklister för en nation. Det är mina innersta genomkämpade avgöranden som är heliga för mig i brottningen med Gud. Det är inte en samling principer. Därför krockar Jesus med Judas, med prästerna, därför låter han sig inte krönas till kung av de jublande människorna. Därför är han genompolitisk men utan att kunna fångas i ett parti eller i ett maktsystem. Och den som söker honom kommer någonstans att krocka med all annan lojalitet.

Kärleken gör honom större.

AMEN