Predikan 190414. Abra. Palmsöndagen

Petter Jakobsson


1 Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. 2 Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom.

3 Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. 4 Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: 5 ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” 6 Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. 7 Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. 8 De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

9 En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. 10 Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, 11 eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.

Intåget i Jerusalem

12 Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,

13 tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.” 14 Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: 15 ”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.” 16 (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)


Maria med sin orimligt dyra parfym, sitt hår och sin kärlek. Judas med sitt förnuft och sin korruption. Prästerna med sin beräkning och sin ambition att behålla lugnet som gör dem beredda att mörda för att behålla status quo. Och Jesus som bara ser Maria och Lasarus och kanske folket med palmkvistar mitt i alla denna förvirring och bekräftar och älskar.

Det händer så mycket i dom  här verserna. Det är så många stora berättelser. Och det är som om alltihopa kunde stått i tidningen idag. Alla ingredienserna från en nyhetsvecka. Passion mot förnuft. Den till synes kloke som visar sig vara korrupt. Makt som går över lik. Sammansvärjningar för att behålla makt. Jag ser politiska ledare som är beredda att döda för att bevara lugnet och stabiliteten. Då som nu. Jag ser människor som lyfter fram goda principer, men egentligen bara har egoistiska motiv. Jag ser kritiken mot ”godhetsknarkare”, klimatstrejkare och PK-maffian som får så mycket skit för att de försöker göra något för att världen ska bli bättre. Ingenting har ändrats från den dramatiska veckan i Jerusalem och en vanlig vecka i världen nu. På nåt vis faller alltihop samman och blir bara en enkel princip om kärlek mot egenintresse.

Det jag önskar är att det ljus som Jesus kastar över bibelberättelsen också ska funka i min analys av politik och händelser och konflikter nu. Det jag önskar är att den kärlek och det annorlundaskap som skiner om Jesus i evangelieberättelsen ska få skina på det jag läser i nyheterna. Att vår tolkning av det vi ser omkring oss nu ska få vara påverkad a det vi läser i Johannesevangeliet. Att jag skulle ha ett mentalt sånt där arband som fromma tonåringar har där det står wwjd- what would jesus do – i mitt sätt att möta världen. För verkligheten runt honom är samma som verkligheten runt oss.

Det har varit mycket snack om kristna värderingar de senaste veckorna. Det har liksom blivit ett litet älsklingsord i debatten.

Alla slåss om att ha dom, men ingen kan riktigt säga vad de är -dessa kristna värderingar. Kan man tala om kristna värderingar skiljt från kristen tro? Kan man tala om ett kristet samhälle? Att kristna värderingar har blivit ett politiskt basebollträ eller knogjärn är uppenbart. Men kan man säga något om kristendom för mig högerut eller vänsterut på den traditionella politiska skalan? Jag har följt debatten de senaste veckorna efter att professor Magnus Hagevi på Linnéuniveristetet presenterade sin rapport. Den visar i runda slängar att fler vill ha ett samhälle baserat på kristna värderingar, och att detta sammanfaller med åsikter som vi brukar placera på högersidan av den politiska skalan. Tex så vill människor som inte vill ta emot flyktingar att samhället ska präglas av kristna värderingar.

Men dom som traditionellt kallas kristna – de som går i kyrkan – vill ta emot flyktingar och är lite skeptiska mot kristna värderingar, enligt professor Hagevi.

På nåt vis har kristna värderingar blivit nåt annat än de kristnas värderingar.

Ett antal traditionellt borgerliga personer gör en tolkning av kristna värderingar som att kristendomen inte har något att säga om just någonting, utom om en mycket allmän kärlek till nästan, om gud och saligheten på andra sidan döden. Kyrkan ska hålla sig till det andliga har ett antal högerpolitiker dundrat i veckan. Andra traditionellt borgerliga personer menar att kristendomen visst har något att säga om politiska frågor som abort och det ofödda barnet, om nationers betydelse i historien, om sexualmoral, om barnuppfostran etc. Någon kristet sinnad sverigedemokrat har sagt att kristna värderingar är att ta hand om de som står en närmast.

På vänstersidan känner man sig bestulen på sina kristna värderingar. Man menar att det kristna är något helt annat än patriarkat, nationalism och snäv privatmoral. Man säger att ordet kristen kidnappats av islamofober och nationalister.

Och jag kan absolut förstå den känslan. Jag tycker till och med att jag anar en förskjutning i användandet av ordet ”kristen”. När jag var tonåring var det närmast ett skällsord och i praktiken var det synonymt med frikyrklig eller skällsordet ”frälst”. Så hör jag nästan aldrig ordet nu. Men desto oftare hör jag det i betydelsen ”inte muslim” och det finns en doft av ”traditionellt svenska värderingar”. Ingen kan ju naturligtvis säga vad dessa värderingar skulle vara utöver ytliga kulturella kristna saker som påskris, blonda lucior, fläskkött och respekt för kungen.

Jag blir lika obekväm av social-, krist- och sverige-demokrater som hävdar att deras parti står för den bästa tolkningen av vad kristna värderingar skulle vara. Jag blir obehaglig till mods av prefixen vänster eller höger framför ordet kristen.

För mig finns inga kristna värderingar utanför en tro på den kristne guden. Det är det jag menar när jag säger att jag vill lägga berättelsen om Jesus upp på mitt nyhetsläsande. På min analys. Jag vill vara impregnerad av Jesus när jag tänker dagshändelser.

Det finns goda värderingar på många andra ställen, men de ska inte alla kallas kristna. Jag kommer ju  från en frikyrklig tradition och där är individens personliga relation till Gud och Jesus ALLT. Men det är också en tradition som bygger på att man söker sanningar tillsammans. Man läser tillsammans och man stämmer av och testar det man läst och tror på, i en grupp man har förtroende för. Det som skulle kunna få kallas ”kristet” i mitt liv är föremål för en livslång kamp av strävan och prövande. Det är det som jag innerst inne kämpar med i mitt hjärta. Det som gör livet krångligt för mig. Det som hindrar mig att ge raka svar. Någonstans runt det som vi på frikyrkiska kallar helgelse. Det som förtjänar epitetet ”kristen” är det kristuslika. Det kan aldrig vara en allmän godhetsprincip eller ett allmänt kulturklister som håller ihop en viss nation. Det är aldrig en åsikt.

Samtidigt: Det som förtjänar epitetet kristen är politiskt. Därför att den Jesus som beskrivs i evangelierna var politisk. Att rida in i Jerusalem och utmana alla med makt och svärd och kors och soldater, är politiskt. Jag har full respekt för troende människor som engagerar sig i partipolitik. Men det kristna ryms inte i något parti. Den Jesus jag läst om är gränsöverskridande, oändligt barmhärtig mot det svaga, oändlig skarp mot allt hyckleri och avvisande mot alla maktanspråk som inte bygger på kärlek och ännu mer kärlek. Det är den Jesus som ser Maria mitt i tumultet som jag tror på. Det kristna ryms liksom inte i realpolitiken. All respekt för de som jobbar med realpolitik, men evangeliet kan inte fångas där. Den makthavare som alltid säger sanningar och som konsekvent ställer sig på dennes sida som för tillfället får mest skit eller hamnar underst i den sociala hierarkin, blir kortlivad.

Kristendomen har inte kommit till för att vara en statsbärande religion. Kristendomen har formulerats utanför makten, utanför etablissemanget, under hot och förföljelse och med ett respektfullt avståndstagande gentemot den ”världsliga” makten. Därför fungerar den dåligt som en samhällsbärande värdegrund. Och den är fullständigt opålitlig i förhållande till den som vill orientera sig på en politisk höger-vänsterskala. Det som är kristet måste alltid uppfattas som opålitligt från varje grupp som söker makt och inflytande. För det som är kristet har sin lojalitet till Kristus och den som är svagast. Aldrig mot det egna intresset.

Därför blir vi obekväma när politiker, av vilken färg som helst talar om kristna värderingar. Därför är de flesta kyrkogångare skeptiska till att få namnet på sin tro förknippat med den ena eller andra ideologin. För kristna värderingar är inte ett kulturklister för en nation. Det är mina innersta genomkämpade avgöranden som är heliga för mig i brottningen med Gud. Det är inte en samling principer. Därför krockar Jesus med Judas, med prästerna, därför låter han sig inte krönas till kung av de jublande människorna. Därför är han genompolitisk men utan att kunna fångas i ett parti eller i ett maktsystem. Och den som söker honom kommer någonstans att krocka med all annan lojalitet.

Kärleken gör honom större.

AMEN