Missionskyrkan har länge haft ett nära band till Kongo. Anne och Carl Sundberg för traditionen i Equmeniakyrkan vidare.

Den återkommande dräneringen på folk och korruptionen.

Anne och Carl Sundberg försöker svara på frågan, varför det är så svårt att bygga hållbar samhällsutveckling i Afrika, också i Republiken Kongo, där de arbetat på olika sätt sedan 1980-talet.

– Det är omöjligt att tänka sig en framtid här, säger unga människor som ser att jobb och poster i förvaltningen ges åt barn till politiker eller andra redan mäktiga i samhället. I stället drömmer de om Europa och Nordamerika, både de med utbildning och de som utan tillgångar ger sig av norrut genom
Sahara och över Medelhavet.

Kongo Brazzaville, som det ofta kallas efter huvudstaden, är ett litet land i Afrika med fyra miljoner invånare. Svenska Missionsförbundet, som blev Missionskyrkan och nu uppgått i Equmeniakyrkan, har bedrivit mission där i mer än 100 år. En femtedel av befolkningen har någon anknytning till Evangeliska kyrkan i Kongo, EEC, som blivit en kraft i samhället som syns och som man räknar med.

– Skola, sjukvård och förkunnelse följdes åt i missionsarbetet som därmed bidrog till samhällsutvecklingen. Under några år på 1990-talet med förhoppningar om demokratisering och ekonomisk utveckling, kunde kyrkan ha blivit en viktigare maktfaktor men den är svagare nu, säger Anne.

EEC är närvarande i hela Kongo men är starkast i söder. Landets enväldige ledare sedan årtionden är militär, kommer från norr, gynnar de sina och kan lita till den gamla kolonialmakten Frankrike.

Men kyrkan själv har också drabbats av korruption och ledarmaktmissbruk som samhället i övrigt. Kyrkoledaren har ägnat sig åt överhetsfasoner och hot och trakasserier mot medarbetare. Under hans fyra år i ledningen har stora pengar försvunnit.

Men i somras kunde kyrkans representantskap samla sig och avsätta kyrkoledaren för brott mot kyrkoordning och grundsatser. Det är förstås ett
gott tecken.

– Det är en ny känsla nu. Det finns en glädje att arbeta, har Anne förstått.

Sedan maj är Anne och Carl hemtagna för coronakarantän i Sverige. Anne, som är ekonom och forskare i socialantropologi, förestår annars en särskild organisation för katastrof- och nödhjälp som EEC driver. Carl som doktorerat i teologi är lektor på systerkyrkans protestantiska universitet och predikar vid internationella gudstjänster i EEC:s största kyrka i huvudstaden Brazzaville.

– Om jag genom mitt arbete kan ge utrymme åt dem som vill något, kan jag bidra till en utveckling, säger Anne. Jag tror faktiskt att det finns människor som vill förändra.

Carl undervisar särskilt i kontextuell teologi, i 5 dogmatik och etik och den teologi som utvecklas i sitt sammanhang, som urfolks-, feminist- och befrielseteologi. Det är känsligt för pastorskandidater som föreställer sig att all teologi är likadan och bara ska vara bibelundervisning
rakt upp och ned.

– Gamla lokala traditioner som tro på anfädersandar år förbjudna i kyrkans grundsatser. De vågar man då inte bearbeta och avskärmar i stället det som alla ändå tror på, påpekar Carl.

Båda understryker att när kyrkan växer i Kongo, är det när den arbetar lokalt i grannskap där man känner varandra och människors villkor.

Anne och Carl är uppvuxna i nordvästskånska Bjuv och Centrumkyrkan där, redan då ett samarbete mellan missionsförbundare och metodister. Deras fasta punkt i Sverige är en stuga vid havet i Skummeslövsstrand mellan Laholm och Båstad. I snart ett halvsekel har de bott i eller regelbundet besökt Kongo och nu har de låtit bygga ett eget hus i Brazzaville där de tänker bo ungefär halva året.

Men, hur gick det till, varför blev Kongo ert liv? När de studerade i Lund hölls kallelsedagar om framtida tjänster i kyrkan där Walter Persson, sedermera föreståndare för Missionsförbundet och då yttre missionens sekreterare, medverkade.

Litet senare, på Annes 25-årsdag, ringde Walter om att det behövdes en ekonom till Kongo och frågade om hon var intresserad. Att ta med Carl skulle inte vara något problem:

– En pastor kan vi alltid använda.