Arne Fritzon har givit några betraktelser över grundläggande fundament i kristen tro. Dessa har publicerats i församlingstidningen Livet under 2020. I den första artikeln ger Arne Fritzon en betraktelse över Gud.
Som människor förstår vi vår tillvaro utifrån oss själva. Få tror i vuxen ålder på Gud som en gammal skäggig man bland moln. Det är en tolkning som är alltför människocentrerad. När vi tänker på Gud är det lätt att vi i stället tänker oss Gud som ett subjekt, ungefär som vi människor är subjekt, fast Gud är ett mycket större subjekt och har mycket större inflytande
När vi har tänkt så, förstår vi att detta är att göra det för enkelt för oss. Guds väsen är ett mysterium som alltid spränger det vi kan säga med mänskliga språk eller tänka med mänskliga tankar.
Vi tror att Gud är allestädes närvarande. När man betänker att vi lever i ett universum med 200 miljarder galaxer blir den tanken hisnande. Hur ser det subjekt ut som kan omfatta denna enorma tillvaro? Men Gud är inte bara närvarande. Vi bekänner att Gud har makt, ja rent av är allsmäktig enligt våra trosbekännelser. Vad betyder det och hur ska vi tänka om Guds makt i en tillvaro där mycket är fantastiskt men där det också finns lidande och ren ondska?
Vi tror inte att Guds makt i vår tillvaro är att jämföra med en dockspelare som styr en marionett. Allt som sker är inte utslag av Guds vilja. Men på vilket sätt har Gud makt? När vi bekänner att vi tror att Gud är himmelens och jordens skapare, säger vi att tillvaron finns därför att Gud vill att den skall finnas.
Allt som finns, det goda likaväl som det onda, finns i Guds skapelse. Gud har någon gång bestämt att denna tillvaro skall finnas. För detta beslut har Gud ett ansvar. Gud hade kunnat besluta att inget av det onda eller det goda skulle finnas genom att avstå från att skapa världen. Så även om vi inte tänker oss att allt som sker är Guds vilja och att allt sker med Guds avsikt så kan vi ändå hålla Gud ansvarig för världens tillstånd eftersom Gud har skapat den. Hur förhåller vi oss till det?
Det finns de som av rädsla för att svärta ner Guds moraliska integritet gör Gud till helt maktlös och helt utan något ansvar. En sådan gud blir tämligen ointressant och kan möjligen fungera som en bortomvärldslig snuttefilt. Men Gud som Bibeln och kristen tradition vittnar om tar ansvar för tillvaron. Vi tänker oss att Gud gör det inte genom ett filosofiskt sofistikerat argument som löser lidandets problem utan genom att Gud i sin kärlek har sträckt ut sina räddande och befriande händer mot den mänsklighet som Gud har skapat och som Gud älskar och sagt ”metoo”, jag också.
Gud låter det som drabbar oss människor också drabba sig själv.
Detta gör Gud genom att bli människa i Jesus Kristus. Genom sitt människoblivande, inkarnationen, delar Gud mänsklighetens villkor. Så visar Gud sin makt som är så annorlunda än det vi i vanliga fall kallar makt. Guds makt är kärlekens makt, en makt som inte styr och kontrollerar utan som älskar och befriar.
Läran om hur Gud handlar i Kristus, kristologin, är en fantastisk resurs för att tänka om Guds kärlek, men den är inte oproblematisk. Man talar ibland om ”kristologins anstötliga partikularitet”. Med det menas att tanken på att hela kosmos Gud inkarneras i en speciell historisk och social situation på jorden kan leda till slutsatser som inte är helt enkelt att omfatta. Det kan exempelvis gälla kön och etnicitet.
Om Gud blir en man i Jesus Kristus betyder det att Gud har en preferens för manlighet? Har män en annan, kvalitativt annorlunda likhet med Gud än kvinnor? Om Gud blev jude, har judar försteg framför andra etniska grupper, till exempel araber?
Sådana frågeställningar behöver tas på stort allvar. Det vi behöver komma ihåg är att Gud är ett mysterium och på vilket sätt Gud har tagit gestalt i Jesus Kristus kan vi inte förstå. Men vi får vila i orden i Psaltaren 139 om att även om Guds väsen är för högt för oss och det övergår vårt förstånd så omger Gud oss på alla sidor och håller oss i sin hand.
I den handen få vi vila. Det som efterfrågas där är inte att vi förstår eller har kunskap, utan att vi har tillit. Vi får lita på att vi kan vila i Guds famn, nära Guds hjärta och där får vi frid och ro.
Arne Fritzson
Teol dr och teologisk sekreterare i Equmeniakyrkan och Medlem i Abrahamsbergskyrkans församling
Arne Fritzons övriga texter på samma tema: