Bland Abras många ledare finns även Equmenias general­sekreterare: Carin Dernulf.

Carin Dernulf är en av scoutledarna i Abra. Vid sommarens stora riksscout­läger Prisma bodde hon halva lägret med sina scouter från Abra och halva lägret med lägerledningen. För hon är också generalsekreterare i Equmenia, Equmeniakyrkans ungdomsorganisation. Där leder hon en av landets största ungdomsrörelser med 15000 medlemmar och (kanske) lika många ledare.

Respekt förenar
”Där barn och unga växer – i gemenskap med varandra och Jesus” är Equmenias antagna vision och utgångspunkt för verksamheten. Gemen­skap, öppenhet, delaktighet och respekt för varje individs lika värde är grundvärden för Equmenia. De förenar de annars ofta ganska olika föreningarna .
Själv har hon en bred frikyrkoekumenisk bakgrund som uppvuxen inom Alliansmissionen i Västra Frölunda, teo­lo­­giskt utbildad på EFS högskola Johannelund och i många år verksam som ungdomsledare och föreståndare i Centrumkyrkan Sundbyberg, en ekumenisk församling med rötter i pingströrelsen.
Sina första erfarenheter av Equmeniakyrkan fick hon som medverkande på Hönökonferensen med dess västkustfromhet, inte bara geografiskt utan också i sina trosuttryck ganska långt från Abrahamsbergs­kyrkan, där hon nu som boende i Stora Mossen har barn i både scout och kör.
– Visst finns det skill­nader. När jag är ute och
besöker föreningar i landet, ser jag bredden. Men jag tror det är bra med olika perspektiv och erfarenheter där man samtidigt har grundvärdena gemensamt.
Våren 2020 kommer hon också att ordineras som pastor i Equmenia­kyrkan och är stolt över sitt nuvarande kyrkosammanhang.
– Jag tycker att det är fantastiskt hur Equmenia­kyrkan engagerar sig i frågor som kärnvapen, klimat och nyanlända och integration. Samhällsenga­gemang är självklart för mig som kristen.

Tron behöver rötter
Kan det vara så att den viktiga starka gemenskapen i kyrka och föreningar stannar vid det och att trosperspektivet i längden framstår som ointressant och överflödigt?
Carin känner igen frågan och betonar att det behövs mer rötter i tron, mer existentiella och teologiska samtal och att unga måste få bättre redskap för egen bibelläsning och bygga en hållbar tro för livet. Det behövs också mer delaktig­het i gudstjänsten, ”mer djup än pepp”, för att det ska hålla mer än några år, säger hon.
Retreatens tystnad har för Carin själv bidragit till djup och en ny breddning av tron i kontakt med katolska och ortodoxa kyrkotraditioner.
Samtidigt är inte gemenskap något ”bara”. Carin refererar ett samtal med generalsekreteraren för Bris om vad Equmenia kan göra i arbetet mot psykisk ohälsa bland unga.
– Ni erbjuder gemen–skap, blev svaret. Det är vad unga idag behöver mer än något. Gemenskap är nog på många sätt ett av våra sakrament, tänker Carin.

Guds återkomst
Ser hon annars tecken på Guds återkomst efter årtionden av sekularisering i Sverige?
Carin nämner öppenheten och nyfikenheten för existentiella frågor hos föräldrar utan kyrkobakgrund som hon träffar i väntan på att scouter och körövande barn ska bli klara. Det finns inte längre så mycket fördomar om kyrka och kristen tro. Men okunskapen är stor.
Söndag 20 oktober tar Carin trappan upp i Abrahamsbergskyrkan från scouternas bäverkula till predikstolen i stora kyrksalen.

Anders Mellbourn