Arne Fritzon har givit några betraktelser över grundläggande fundament i kristen tro. Dessa har publicerats i församlingstidningen Livet under 2020. I den tredje och sista artikeln ger Arne Fritzon en betraktelse över den Helige Anden.

Anden gör kyrkan dynamisk.

Treenigheten är den kristna troslärans högre matematik där ett är lika med tre, konstaterade en gång den tyske teologen Wohlfart Pannenberg. Treenighetsläran finns inte utlagd i Nya testamentet. Men vid dopbefallningen i slutet av Matteusevangeliet där Jesus säger till sina lärjungar att döpa dem som blir troende i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn (Matt 28:19) har vi vad som kallas den trinitariska formeln.

Treenighetsläran kom att utvecklas av kyrkans tidiga teologer, de vi kallar kyrkofäderna, och i de ekumeniska kyrkomötena, koncilierna under kyrkans första århundraden.
Av de tre personerna i treenigheten är den heliga Anden särskilt svår att förstå och intellektuellt få grepp om. Det är precis så det skall vara. Inom den katolska kyrkan talar man om ett Petrusämbete, påvestolen, som är det centrala ämbetet som håller ihop kyrkan och ett Andens ämbete som finns i kyrkans utkant och som förnyar och förvandlar.

Detta har sin grund i det bibelord som alltid varit den kristna kyrkans nyckelord för att förstå den heliga Andes verk mitt ibland oss, Johannesevangeliet 3:8, där Jesus säger: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”

Ande är vind
På Bibelns båda grund­språk, hebreiska och grekiska, är det samma ord för ande och för vind. Anden är en gudomlig dynamik, en rörelse som vi inte kan stänga in. Ibland hör man undervisning där den heliga Anden beskrivs som ett medel för disciplinering och social kontroll. Det är att helt missuppfatta Anden verk.

Det Anden gör i Guds kyrka är att förhindra att den stelnar i sina former och sluter sig inom ett skal av räddhågsen dogmatism och ortodoxi. Just därför behöver församlingen Andens verk som finns i dess utkant och som ingen, vare sig en kyrkoledare, en pastor eller någon annan, kan kontrollera. Ibland tänker jag mig den heliga Ande som treenighetens anarkist. Det är en kraftig överdrift, men det är en intressant teologisk tanke­lek.

I Första Korintierbrevet läser vi att ingen kan säga att Jesus är herre utan att vara fylld av den heliga Anden (12:3). Alla som är kristna har den heliga Anden. Det är inte något som bara en ”andlig elit” kan göra anspråk på. Tvärtom ger Anden sina gåvor till alla. Hos var och framträder Anden så att den blir till nytta, står det senare i samma kapitel (v 7).
Anden bygger upp Guds församling genom att den ger gåvor var och en, varje enskild lem i Kristi kropp. Dessa gåvor finns för hela församlingens skull. Alla behövs i församlingens liv. När vi inte tar till vara på de gåvor som Anden ger till de olika medlemmarna i Guds församling då missar vi något väsentligt som Gud vill ge oss.

Nio gåvor
Det finns olika upp­räkningar av Andens gåvor i Nya testamentet. Den mest kända finns i Första Korintierbrevet tolfte kapitel (v 8–10). Där räknas nio gåvor upp. Ibland hör man tal om Andens nio gåvor som om det bara var just dessa som är Andens gåvor. Men Andens gåvor är många fler. Sju andra gåvor nämns i Romarbrevets tolfte kapitel (v 6–8). Det finns ännu fler gåvor som Anden ger oss som ett uttryck för Guds nåd.

Anden är den del av Gud som alltid förvånar oss. Den är vinden som driver oss ut i att upptäcka nya sidor av Guds kärleksfulla väsen. Anden lockar oss som enskilda och som gemenskap i Guds församling ut på äventyr. Anden påminner oss om att vi aldrig blir färdiga med Gud.

De där kyrkofäderna som utvecklade den unga kristna kyrkans bild av treenig Gud ansåg att en av treeniglärans finesser var dess obegriplighet. Den läran kommer aldrig gå ihop. Det betyder att vi aldrig frestas att tro att vi vet vem Gud är och att Guds väsen är något som vi kan kontrollera.

Anden kommer alltid vara något som överraskar oss och påminner oss om att Gud alltid är större än vår gudsbild. På det sättet förhindrar Anden oss från att göra vår egen bild av Gud till en avgud som den blir om vi sätter vår tillit till våra egna trosföreställningar istället för till levande och treenig Gud.

ARNE FRITZSON
Pastor och teologisk sekreterare i Equmeniakyrkan


Arne Fritzons texter i samma ämne:

Gud: någon att tro på

Jesus är svaret