Hej Lasse!

Vem är du?

          Kaffe eller te? Absolut te, aldrig kaffe!

          Senast lästa bok? Peter Mays Svarthuset, jag gillar deckare.

          Bästa film? Priest (Antonia Bird 1994)

          Morgonmänniska eller kvällsmänniska? Både långa och tidiga frukostar och sena kvällar för läsning. Tyvärr blir det lätt för lite sömn däremellan.

          Lyssnar på? Svensk pop, gärna LeMarc, Winnerbäck – låtar som innehåller berättelser.

          Idrott? Går igång på skidor och friidrott! När det gäller eget idrottande är även där skidor det bästa.

Lasse har varit församlingsföreståndare i Abrahamsbergskyrkan i ett år nu. Hans nyfikna och pigga ögon ler varmt när han öppnar för en intervju. Att prata om sig själv – det är ovanligt för en pastor.

Tillit och förtroende är ord som ofta används för att beskriva Lasse. Det är egenskaper som nog är nödvändiga för att hålla riktningen på en krokig och brokig vandringsväg, tänker jag, när jag hör om Lasses väg till där han är i dag. Det är nämligen mycket som spretar och sticker ut när Lasse berättar, vilket han gör utan att varken låta ett uns märkvärdig eller för den delen onödigt blygsam.

Lasse i korta ord: Feminist. HBTQ-person. Jesuscentrerad. Trygg. Lika hemma i Goa som i Bromma. Trädgårdsnörd. Älskar att laga mat och baka. Inlyssnande. Omtänksam. Brinnande. En sann pastor – herde, tänker jag.

Lasse föddes i Örebro och växte upp i en icke-troende familj. Engagemanget fanns i nykterhetsrörelsen och i arbetarrörelsen. Var man inte socialdemokrat var man kommunist. Lasse tog för givet att han, liksom de flesta andra i släkten, skulle jobba på SJ. Lasses ambition var dock att inte jobba i verkstaden utan han siktade på att bli konduktör. Lite senare drömde han om att bli skådespelare. Det finns en röd tråd här, om än lite trasslig. Möten med människor, service och tjänande. Beröra och berätta från scen eller predikstol. Det politiska engagemanget finns kvar.

Tron kom genom Betaniakyrkans scoutverksamhet när Lasse var 16 år och vid 19 började han på bibelskola på Betelseminariet i Stockholm. Gud kallade inte Lasse till konduktör eller skådis utan till pastor. Bra för oss och hela Equmenia, tänker jag.

I rollen som pastor sitter Lasse stadigt på en trebent pall. De tre benen är det internationella arbetet, det diakonala arbetet och församlingslivet.

Lasse brinner verkligen för det internationella arbetet, särskilt klappar hjärtat för Asien där han har varit flera gånger. T.ex. har han varit volontär i Goa i Indien, hela fem gånger har han jobbat där. Arbetet var mest inriktat på vilsna västerlänningar som praktiskt eller andligt behövde hjälp att hitta styrsel i tillvaron. Lasse pratar gärna om många olika ”hem”. Sydostasien är ett av Lasses hem.

Vi pratar om att det är olika roller att vara pastor och diakon och att församlingen just nu inte har någon diakon. Hur påverkar det pastorernas arbete? För Lasse är det inte komplicerat. Han upplever att han är pastor även i det diakonala arbetet och att Abrahamsbergskyrkan har en välutvecklad diakonal verksamhet genom diakonala rådet och diakonala omsorgsgruppen. När Lasse jobbar diakonalt är han fortfarande pastor.

Församlingslivet är också viktigt. Lasse ser att vår församling har en varm och god gemenskap som skulle kunna rymma fler och skapa viktiga möten med människorna i vår närhet. Vi har mycket att erbjuda brommaborna. Församlingslivet är det som Lasse tänker på först när vi pratar om församlingens inriktning och utveckling.

          Vi måste tänka på generationsväxlingar och hur vi möter och presenterar det glada budskapet specifikt för människor i Bromma. Vi som kyrka har så mycket att erbjuda människorna runt oss. Vi kanske inte har alla svar, men har massor att erbjuda för själen. Alla behöver mening och mål, alla behöver prata om livsfrågor. Fler skulle nog anamma evangeliet om man förstår att vi tänker internationellt. Men vi är fortfarande sökare och måste också fylla på i vårt eget rum. Det finns inget vi och dom.

Lasse ser särskilt att församlingens öppna atmosfär också skulle kunna bidra i arbetet mot psykisk ohälsa, som annars är ett område där diakonin skulle kunna utvecklas.

Något annat som sticker ut är ditt trädgårdsintresse. Berätta!

-Mina föräldrar hade en kolonilott och jag fick min första egna när jag var runt 40. Och jag visste på en gång vad och hur jag skulle göra, jag bara satte igång! Trädgården blir en smak av paradiset. En smak av himlen!

Från intervjun bär jag särskilt bilden av när Lasse livligt återberättar delar av filmen Priest (Antonia Bird, 1994). Det råder ingen tvekan om att Lasse hade kunnat bli en jättebra skådis! Liksom huvudpersonen i filmen har även Lasse behövt ta sig fram genom svåra livsfrågor och val, både som människa och i rollen som pastor; kallelse, tro, skuld och bekännelse, kärlek och besvikelse, själavårds problematik, homofrågan.

-Att vara pastor är världens bästa jobb! Men oj, så svårt! säger Lasse.